Vecka 12 (11+5)

Ja nu har snart 12 hela veckor gått, problemet är ju att man inte vet om det finns något liv kvar där inne.
Det känns som det men man har ingen aning.
Gjorde en koll på en privatklinik i Göteborg 10+2 och då såg allt bra ut iaf.
Det går lixom inte en dag utan att man tänker och det tar på krafterna, känner mig inte som mig själv.

Symtom:
• Molnande värk
• Brösten har växt så igår blev det att köpa ny bh.
• Finnar mest utefter hela hårfästet men även i ansiktet.
• Känslig, känns som jag kan börja gråta för vad som helst.

Är i sommarstugan nu 1 vecka och funderar på att se om det finns någonstans här i närheten så att man bara får kollat att allt ser bra ut. Samtidigt om det inte gör det så är semestern förstörd och det vill jag inte heller. Beslutångest deluxe.

På tisdag är jag i 12+0 och ska väl sluta med progesteronet, någon som vet om man slutar helt direkt eller trappar ner?
Livrädd att det ska börja blöda när jag slutar :(

Här kommer en bild från stugan igår kväll, skön utsikt:)


"Låt mig vara"

Nu har snart redan en vecka gått av semester, gud vad tiden går fort.

Första veckan nu spenderar jag och sambon på olika håll, jag i Göteborg hos min familj och han hos sin familj i en annan stad.
Älskar att komma hem och träffa alla men det tar på krafterna att bo hos sina föräldrar. Nu har jag inte bott här varje dag men träffar ändå dom nästan varje dag.
Jag blir behandlad som att jag har någon allvarlig sjukdom, inte bära, gör inte så, sparka inte på bollen, ät inte det, ska du inte sitta still en halvtimma nu (progesteronet), hur mår du, är du orolig.....
Jag får panik snart, snälla låt mig vara!
Man får inte missfall av att putta en plastboll fram och tillbaka med en 2 åring.
Jättebra att folk bryr sig men det här är bara extremt jobbigt.
Tyvärr går det inte säga nått för då blir det bara väldigt dålig stämning.

Träffade min morbror idag också, har nog inte sett honom på säkert 6 månader. Han hinner typ säga hej och fråga hur jag mår innan frågan kommer: Är det inte dags för er att skaffa barn snart, det är väl på tiden?
Att folk aldrig lär sig hur man beter sig, är det bara för att man är i den här situationen man tänker på ett annat sätt?
Jag kommer iaf aldrig mer ställa den frågan till nån och om allt går vägen nu hoppas jag att min släkt tänker till en extra gång i framtiden när jag berättar hur allt ligger till.

Utöver det här har jag en sjukt skön semester, bara tagit det lugnt och njutit av dagarna.
På söndag åker vi till Danmark några dagar och sista vecka blir i sommarstugan.

10+2 idag, brösten känns större och den molnande värken sitter i. När jag hostar el nyser drar det till i ljumskarna vilket känns lite konstigt men antar att det ska vara så.


Blodprov + ultraljud

Kl 8 på morgonen hade jag tid för blodprov på SÖS.
Hade ju även ett ultraljud inbokat lite senare på dagen hos min gynekolog. Han är dock på semester så skulle få träffa hans kollega som jag egentligen inte litar på särskilt mycket.
Men påväg till SÖS kom jag på att jag kanske ska titta in på gynakuten och är det inga folk där så får jag väl hitta på nått bra så att jag får göra en koll där istället:)

Så först in och ta blodprover inför kub på Södra BB sen ner till gynakuten. Inte en människa i väntrummet så ner till akutmottagningen för inskrivning och sen upp igen.
Fick komma in med en gång, har haft hugg och stickningar ut mot vänster ljumske några dagar så sa att jag gärna ville kolla så att allt stod rätt till. Kanske råkade överdriva lite hur ont det gjorde men man blir fan helt knäpp av det här:)

Gjorde världens mest noggranna ultraljud och allt såg bra ut. Plutten hade växt från 14 mm till 26 mm på 8 dagar och hjärtat slog fint så det känns bra.

Nu är jag på väg till västkusten för 3 veckors semester. Hoppas man kan få njuta lite och att allt flyter på som det ska.
Har tid för kub ultraljud måndagen 5 aug, första dagen efter semester. Första gången någonsin man önskar att semestern ska gå fort:)

Liten bild, nu börjar man se att det är en liten bebis;)


Vecka 10 (9+0)

Exakt på den här dagen alltså 9+0 för lite mer än 3 månader sen fick jag bekräftat från läkaren på Linné att hjärtat slutat slå och att jag skulle få ta tabletter för att få ut allt som fanns i mig.

På torsdag ska jag på koll och fan jag bara känner på mig att samma skit kommer upprepa sig igen.

Orkar inte, vill inte vara nervös konstant. Kan man inte bara få njuta någon gång:(


Vecka 9 (8+1)

Idag var jag på nytt ultraljud hos min läkare/gynekolog här i Stockholm.
Detta för att jag är alldeles för orolig för att det ska sluta som sist så för att få lite lugn i kroppen så måste jag kolla.

Hjärtat slog fortfarande och han mätte till 14 mm.
Jag skulle väl önskat att det växt lite till och att vi iaf låg runt 17-18 mm men huvudsaken är att hjärtat fortfarande slog och att det faktiskt växt lite sen sist.
Han tyckte allt såg bra ut iaf men bokade in ett nytt besök om 1 vecka bara för att inte behöva oroa mig konstant hela semestern.
Är glad att de är så förstående och låter mig komma och kolla. Inte alla ställen som har det så.

Samma dag nästa vecka är det även dags för blodprov inför KUB.

Så nu laddar vi om batterierna så att vi klarar en vecka till. Sjukt påfrestande det här.


RSS 2.0